Jag brukar ju vara kortfattad men...


Man kommer lixom lite bort från allt när man sitter hemma själv
dag ut och dag in.
Inga andras åsikter att lyssna till på kafferasten i lunchrummet.
Ensam, med den egna hjärnan...skulle kunna vara läskigt och otäckt.
Skulle kunna kännas ensamt och ledsamt.
Hur kommer detta att påverka MIG? Kommer jag bli mer självisk, mindre
lyhörd för andras åsikter? Kommer min inre debatt att alltid sluta som jag vill?
Var ska jag få det intellektuella motståndet ifrån?

Plötsligt kommer jag på mig själv med att kasta mig över varje korsord som
kommer i min väg. Det går inte så bra....jag har aldrig löst korsord tidigare och
det brukar ta stopp när jag knappt kommit halvvägs.
Över till sudokut som alltid brukar finnas i anslutning till korsorden.
Det går bättre! Det är roligt att få klura och att med uteslutningsmetoden få
tänka ut vilka siffror som ska vara i vilken ruta.
Känns skönt att det logiska tänkandet får lite gymnastik.
Här finns en given lösning som jag inte styr själv....den är redan förutbestämd,
och jag kan inget annat göra än att anpassa mig och följa dess väg.

Så när man då sitter där i sin ensamhet och funderar över en kopp te,
mindre påverkad av andra, får tankarna fara dit de vill, ostört.
Mina tankar tar mig tillbaka mellan 7 och 15 år tillbaka i tiden.

På den tiden hade jag starka visioner om att leva i harmoni med naturen.
Leva ett liv som inte tärde på jordens resurser. Mitt avtryck på jorden
skulle inte tära utan nära. Jag hade höns, hästar, getter, hund och katter.
Jag hade en stor fin örtagård indelad i kvarter med kullerstensgångar mellan.
Där odlade jag allt från potatis, vinbär, rabarber, jordgubbar, sallad och alla möjliga
tänkbara kryddörter som jag torkade och använde i matlagning och till te.
Jag samlade egna frön som jag sedan sådde våren efter.

Jag eldade med ved från egen skog och en av hästarna fick hjälpa till att
dra hem de fällda stockarna från skogen.
Jag hade en varmkompost där allt hushållsavfall komposterades och blev
till ny näringsrik jord som användes i odlingarna.

Jag stickade egna sockor och vantar av ekologisk kravmärkt ull.
Jag brydde mig inte särskilt vad jag hade på mig så länge det
var helt, rent och funktionellt. Var något trasigt så slängdes det inte utan
det lagades.

Sen flyttade vi till en annan gård...den där jag bor idag.
Under de första åren var det 1800-talsliv som gällde.
Det fanns varken vatten eller avlopp för åretruntbruk.
Vattnet hinkades upp ur brunnen....till hushållet, och till de tre hästarna,
 och till de övriga djuren på gården.
Det var tungt....jäkligt tungt!
Rent vatten bars in, värmdes i en gigantisk gryta på vedspisen och
användes sen till disk och tvätt. Det skitiga slaskvattnet bars sen ut
och slängdes i tomtens utkant.

Tvätta kläder...ja det fick jag göra i en balja på köksbordet med
ett gammalt tvättbräde till hjälp. Hm...man märkte rätt snart att 
kvaliteten på dagens kläder inte är tänkta att tvättas på det viset.

Den personliga hygienen fick skötas i en balja på köksgolvet
när man var ledig och i arbetsplatsens dusch under veckodagarna.

Toalettbestyr...på utedasset. Jätteromantiskt sommartid med dörren
öppen och ängen full av blommor framför sig.
Mindre romantiskt när det var -25 grader. Då satt man inte kvar
längre än nödvändigt trots att man hade delar av vintergatan att
beskåda på den mörka himlen genom fönstret ovanför dörren.

Så kom det en dag då jag med min nyfödde skulle komma hem
från bb. Från det varma bekväma ombonade bb...till 1800-talet
(fast det var 2005).
Barnmorskan skulle göra hembesök efter några dagar och se hur det
gick för oss! Gulp!!! Skulle de ta vår nyfödde från oss?
Jag var livrädd!
Det kändes inte helt accepterat i samhället att leva som vi gjorde.
På jobbet skrattade man åt oss och kallade vår familj för Hedenhös.

Livet hemma som nyförlöst med hela underlivet fullt av stygn
och liten nyfödd som inte kunde lämnas var inte helt okomplicerad
när bara utedass fanns att tillgå. En tillfällig provisorisk toalett (läs hink med
lock) från tyskland lånades och installerades i ett av rummen.
Ja, någonstans där kände väl jag att jag inte riktigt orkade med längre.
Vi behövde lite moderniteter i huset.

Några månader senare hade vi rinnande vatten i köket och avlopp.
Va! Slaskvattnet bar ut sig själv! Fatta vilken lyx!
Badrum med toa och dusch skulle komma att dröja ytterligare fem år
innan vi hade men vi hade påbörjat steget bort från 1800-talslivet.

Mycket ändrades. Räven gjorde rent hus i hönsgården.
Omständigheter gjorde att jag inte kunde ha kvar
hästarna längre. Getterna blev gamla, sjuka och var tvungna
att avlivas och plötsligt var det bara katt kvar av gårdens alla djur.
Stallet gapar tomt och öde. En sorg, men också en stor börda som lättats.
Både ekonomiskt och arbetsmässigt.

När jag inte längre var bunden av gårdens alla djur kom friheten att
åka iväg och göra annat. För första gången på många år hade jag tid
att åka och shoppa för nöjes skull. Hade tid att surfa på nätet, inspireras
av bloggar och besöka nätbutiker. Begäret kom över mig. Habegäret!

Och någonstans där är jag nu.
Med rötter och hjärta i harmoni med naturen men med stor yttre påverkan
som gör att jag dras med i trender, påverkas av allt jag ser och allt jag konsumerar.
Det är inte så vackert när man tänker på vilka stora klumpiga avtyck jag lämnar
efter mig på jordytan.

Det är sån köphysteri att man blir helt matt vid tanken på att sätta sig in i
vad företagen har för omtanke om människa och miljö.
Att köpa billigast möjliga kläder på de stora varuhusen....som säger sig ha
omsorg om människa och miljö...men där redan priset skvallrar om att så inte är fallet.
Det ger mig en bitter smak i munnen. Ändå gör jag det! För det var bra för
min plånbok just nu! F-n va kortsiktigt man tänker!

Jag har en del av mig kvar i myllan....
Jag tankar min bil med hushållsavfall (biogas).
Jag värmer mitt hus med ved som är en förnyelsebar energikälla.
Jag källsorterar men istället för kompost så skickas hushållsavfallet till
biogasanläggningen så att jag kan tanka bilen med det senare.
Jag handlar helst på loppis och det jag själv vill göra mig av med
säljs vidare för att spara på jordens resurser.
När jag köper något försöker jag köpa sådant som är tidlöst och
har hög kvalitet så att det håller över tid.
Jag köper så mycket ekologiskt jag kan.
Jag är fortfarande medlem i den räntefria banken JAK eftersom
jag inte tror gott om räntesystemet. Det bidrar bara till att göra rika rikare
och fattiga fattigare!

Men jag har också mycket jag vill ta tag i och ändra hos mig själv....
Jag önskar att jag konsumerade mindre och att jag lade energi på
att kolla upp tillverkningen hos företagen jag handlar av.
Vad har de för miljöpolicy? Följer de den eller är det bara ett spel för galleriet?
Hur värnar de om människan? Får de en lön som går att leva på?
Utsätts de för risker och giftiga ämnen? Har de skyddsutrustning?
Jag vill komma tillbaka till att odla en del av den egna maten.
Mer lokalproducerat än så kan det ju inte bli, men eftersom det kommer
bli en mycket liten del så vill jag att det jag köper är producerat i
närområdet i största möjliga utsträckning.
En stor önskan är också att ha något som går och betar i hagarna här
hemma mellan vår och höst. Livet, som det ser ut nu tillåter tyvärr inte egen
djurhållning året runt så det får bli tex sommarfår, eller andra betande sommardjur.

Jag vill bli inspirerad i rätt riktning och jag vill inspirera andra i rätt riktning.
Den riktning som gör att vi inte tär mer på jordens resurser än vi ger.

Med kärlek och omtanke!





23 kommentarer:

Anna Truelsen sa...

Kram vännen

Fröken Gredelin sa...

Otroligt intressant berättelse! Vilket fantastiskt tänk du har, önskar att jag vore lite mer som du. Men jag inser att jag älskar att bo i stan, att jag är ointresserad av att ha djur som bidrar till födan, ja den sortens liv är inte mitt. Men jag har med åren börjat tänka mer och mer på vad jag konsumerar och vilka som producerar, vad har de för villkor? Jag hoppas jag kan överföra lite av de tankarna till sonen när han växer upp. Tack för ett väldigt bra inlägg!

G:a Affären sa...

Vilket härligt inlägg Carina, och jag nickar igenkännande till mycket av det du beskrivit. Vi gör väl så gott vi kan, eller hur? Och det får banne mig räcka. Ibland blir det sunda beslut och någon gång lite fel. Men vi vet riktningen, eller hur?
Jag har också levt 1800-tals liv och har sakta men säkert reparerat huset jag bor i till en mer bekväm livsstil. Jag har haft visioner men inte pengar! Men jag är stolt som fixat det, själv.
Glasverandan är min stora lyx och jag har snickare till hjälp.

Bilden är så vacker och jag ser en aning text i den.

Söndags hälsning till dig fina med kärlek!

Kramar
Cia

Vit Hortensia sa...

Jag har inte följt dig genom din blogg så länge, men en personlighet som vågar dra upp ankaret från det trygga och invanda är en personlighet som gör mig nyfiken!
Än mer nyfiken blir jag efter det här inlägget!

Precis de tankarna du uttrycker är sådant jag själv brottas med hela tiden. Kontrasten vi har med en gammal gård i Dalarna som hela tiden lockar mig till en livsmiljö som känns rätt mot att till vardags leva i ett alldeles för stort hus i en samhällsstruktur som jag försöker värja mig mot så gott jag kan....men som jag alldeles för ofta dras in i för att jag inte riktigt orkar stå emot.

Det du uttrycker är väldigt tänkvärt och viktigt!

Önskar dig allt gott!
Stor varm kram
Birgitta

A House With A View sa...

Vilken resa du och din familj gjort!! Jättefint och tänkvärt inlägg som manar till eftertanke... Så fint beskrivet! Jag liksom du försöker dra mitt strå till stacken vad gäller miljön, handlar mycket på loppis och försöker tänka bortom trender och istället kring det JAG vill ha och vad som håller över tid. Men besöken i blogglandia lockar också mig, frestelsen över alla nya vackra ting dyker ständigt upp finns alltid närvarande. Men jag tycker att du resonerar så klokt och jag tror att om man från början har en klok och sund grundfilosofi kring miljön så är hälften vunnet.

Många kramar från aka

Nilla Nyfiken sa...

Så spännande läsning och väldigt bra inlägg!!!
Ja, så lätt det är att bara halka med i all köphysteri. Jag köper gärna möbler och saker på loppis. Billigare, att återanvända och att omge sig med personliga saker som har ett större värde än att bara vara nytt.

Kram!
Pernilla

Ewa`s Galleri sa...

Härligt att läsa din berättelse,måste ha varit fantastiskt att vara så energisk, och bo så enkelt
Förstår att det blir svårare när barnen kommer
Man konsumerr mycket onödigt ,men försöker tänka ekologiskt ,och att återanvända
Nu är ju jag en loppisnörd ,så det mesta hemma är ju gamla fyndade loppismöbler som jag fixat till
ha en skön söndag

Cat sa...

Väldigt tänkvärt och intressant läsning.

Ha de gott. Cat

Äntligen sa...

Oj vilket fint inlägg, och intressant läsning.
Tack för att du låter oss andra ta del av dina tankar och om din syn på hur du levt och nu lever ditt liv. Krävs en hel del både mod och styrka att "avvika" från den stora massan.

Lycka till med ditt fortsatta liv <3

Lantliv i Norregård sa...

Tänkvärt Carina!!
Känner igen mig bitvis men skulle verkligen vilja vara mer medveten...

Ha det gott:)
Kram malin

Geli sa...

Dear Carina! Thanks for your very interesting post. I know that you change your life at the moment and this is good. And I love your life you had with the animals and the garden. But without a little comfort you can' t live today I think. Perhaps you will find a life with animals, garden and a little modern world. I' m sure you will find dear Carina! I also want to change my life. I want to get rid of all I don' t need or want or what or who is not good for me. And I want to sell our house (it' s too big for two) and buy a little one with a bigger garden. Unfortunately it' s very difficult. But it' s my dream and I will take it. And YOU too! Have a happy week Carina! With love, Geli

Rummet för välbefinnande sa...

Fina, fina Carina.

Tycker så mycket om dig och din personlighet och när jag läser så sitter jag bara och nickar och ler. Det är så äkta och det är så mycket du :)

Kärlek till dig

Lilla Blanka sa...

Hej fina vän,

Jag har många gånger tänkt på detta som du skriver om, du har ju berättat det för mig tidigare, och jag tycker det är beundransvärt att du kunnat leva så. Mycket slit och att klara den enkla nivån på bekvämlighet är nog inte många som gör.
Om de flesta i alla fall kan göra något bidrar det till en finare jord, som kommande generationer kan få uppleva såsom vi får göra.
Jag källsorterar, komposterar, återanvänder, köper och säljer begagnat och tänker på vad för mat jag köper och försöker slita så lite jag kan på miljön. Men det är tufft att stå tillbaka för alla bekvämligheter. Man är bortskämd med moderna saker som tvättmaskin, diskmaskin osv

Kram på dig Carina ❤vi ses på tisdag!
Mia

Kamomilla sa...

Så svårt- jag förstår dig- och så ska vi ju ändå leva på de som konsumerar, för mågonstans ska vi gfå in våt levebröd..

Stationen1887-Angelica sa...

Jag blir avis på det där Hedenhöslivet! Min dröm är att någon gång vara självgående. Kunna leva på vad jag själv kunnat få fram!
Bra skrivet och det var ju trevligt att du inte var kortfattad just idag för det här långa gillade jag att läsa!! KRAAAAAAAAM!

Norrfrids Eija sa...

Känner så väl igen mej i det du skriver Carina, mår inte bra över tanken att även min familj överkonsumerar, men i det stressiga samhälle vi lever i finns varken tid eller utrymme att leva på självhushållning helt ut har jag konstaterat, fast jag beundrar de människor som verkligen sätter ord till handling och gör det! Nej själv är jag bara miljövänlig när det passar mej och mitt leverne, blir det för besvärligt eller dyrt avstår jag och sticker huvudet i sanden, det kan erkännas. Hela min butiksidé bygger ju också på konsumtion vilket jag stundvis är mycket kluven över...utan köpande kunder ingen butik hur roligt det än är! Just därför försöker jag styra över sortimentet mer och mer mot egenproducerad mat, hantverk och vintage det känns som ett mycket bättre alternativ. Svenskproducerat i all ära men ofta blir dock utpriserna så höga att kunderna avstår, hur närproducerat och genuint det än är...
Men alla kan vi ju göra något, allt behöver inte vara svart eller vitt. Vi gör så gott vi kan!

Sallys hus sa...

Hej fina Carina!
Vilket väldigt väldigt fint inlägg...
Så mycket tänkvärt och vad roligt att få läsa lite mer om dig.
Kram Katarina

Anette-Ljusa drömmar på landet sa...

Hej Carina !

Vilket vackert inlägg...jag vill oxå bli inspirerad i rätt riktning !

Kram

Syster vit sa...

Mycket mycket tänkvärda ord. Tänker på igår när jag var i antikhandeln och köpte en gammal stol, en gammal tårtspade, och en gammal jutesäck att klä om en annan gammal stol med...och känner mig nöjd. Är inte förtjust i nya saker utan köper oftast på loppis och antikaffärer.
Kram Liselott

Njut Av Livets Goda Ting sa...

Hej Carina.
Vilket härligt och ärligt inlägg. Fyllt med värme och en berättelse om dig och din familj som man verkligen tar åt sig.
Jag vill också bli inspirerad i rätt riktning... Nu har jag läst ditt inlägg 2 gånger och känner en styrka och en vilja att göra rätt för mig... Att känna och vilja är ju en sak men att sen leva efter det är inte lika enkelt... Men jag ska verkligen göra mitt bästa... Försöka... lägga manken till!
Tack fina Carina för din tankeställare.
Stor kram
Jessica

Livet ... på Øvre Holt ! sa...

Så flott innlegg du har skrevet , det gir ettertanke og det er bra.Stor klem til deg og ønsker om en god kveld !

Unknown sa...

Bravo!

Kulturtanten och Lilla gummann sa...

Vilken intressant läsning! Vi gillar det verkligen!