Har varit hemma med sjukt barn i några dagar,
men idag är sonen i skolan igen och innan jag
startade dagens arbete gick jag en promenad
i skogen.
Det är så skönt att gå i skogen tycker jag.
Mjuka mossiga stigar.
Stilla och tyst så när som på fåglarnas
sång uppe i trädkronorna.
Tid för sig själv att tänka.
Syresätta kroppens muskler och organ.
Skogen är härlig.
Men det har regnat ett par dagar här och
det var lite sumpigt och blöt bitvis i skogen.
Man får liksom hoppa mellan stenar och tuvor
på några ställen för att hålla sig torrskodd.
Slurp....vad hände?
Innan jag hann förstå vad som hände hade
ena benet sjunkit ner till låret. Aj....
gick benet av? Nej, det är nog helt, men oj
va kallt och blött det blev....och jag sitter fast.
Hur jag än drar kan jag inte komma loss.
Har jag telefonen med mig? Täckning? Laddning?
Men vem ska jag ringa? Jag är mitt ute i stora skogen
och ingen vet var jag är. Vem skulle jag kunna ringa
som skulle kunna leta sig hit?
Vet inte hur länge jag satt fast och försökte komma loss,
men tillslut gav sumpet med sig och släppte taget om
benet. Iskall om benen men svettig om ryggen var det
bara att vända hemåt med raska löpsteg.
Ville inte bli kallare än jag redan blivit.
Över stock över sten hem det bar på raska ben ;).
Av med genomsura kläder ute på trappan och
snabbt in i varma duschen.
Så skööönt att få värma sig.
Oj då! Så benet ser ut...stor bula och blåmärken
På med torra kläder och så en stor kopp hett te.
Så....nu kan arbetsdagen börja.
Todays photo, from my Instagram...carinaolander
♥